Vad är väl ett Championship på Irland….

Jo alldeles alldeles underbart! Torsdag morgon åkte vi i karavan till Meeting of the Waters för vidare transport till Ballinacor Estate.Vi hade klätt oss för busväder – väderprognosen var inte bra. Vi trodde nog att vi förberett oss för det värsta. Vi hade ingen aning…
Vi samlades och rastade hundarna på ett fält vid godset, vi fotades och vi pratade och skojade i klungor. Jag var inte nervös ett dugg, ville bara att det skulle börja! Det var en go känsla att gå där med armbindeln på och spekulera med medtävlarna på ett Championship!
Alan Rountree och jag har slagit följe på flera prov här borta och gjorde så igen. Han hade nummer sex och jag nummer tolv. Vi lastades upp på släpvagn med halmbalar och så började resan upp till berget. Halvvägs upp blev det annars så pratsamma gänget tystare och tystare. Det blåste ju storm där uppe.
När vi kom ända upp stod förutsättningarna klara för oss… Full storm och regn på tvären. Vi hade svårt att hålla oss upprätta och vi var flera stycken som faktiskt blåste omkull och landade platt på ryggen.
Under första driven föll ett par handlers som käglor men jag lyckades hålla mig upprätt då, men med stort besvär. Hård vind är värre än ingen vind alls när det kommer till vittringsförhållanden. Vittringen blåser bort helt och gör det otroligt svårt för hundarna. Att terrängen var tät, tjock och otillgänglig även utan storm gjorde inte saken bättre.Fasanerna var de finaste vi sett Janne och jag! Höga, nästan osannolika kom de som skjutna ur kanoner över berget, gamekeepern sa 90 m/ph…
Och skyttarna!Att de fick ner fågel är bara att lyfta på hatten för! Men det gick även om det blev betydligt mindre vilt än planerat. Jag hade fullt upp att hålla mig på benen under driven och kunde inte fokusera varken på var fågel trillade eller vad Will pysslade med , var och en fick klara sig själva liksom, det går bara inte att beskriva hur det var! Efter 45 minuter blåstes äntligen driven av och vi fick koppla. Då upptäckte jag att Will lagt sig ner lite i vindskydd bakom en tuva brevis mig.Nummer tio, Willie Higginson med FTCH Ferncott Quester ( vann både 2009 och 2010 ) hade fastnat i ett lerhål med stövlarna så vi fick hjälpa honom loss. Nummer fjorton FTCH Corrib Mafi knallade till slut och gjorde Championshipet för Paul O´Brien väldigt kort. Hunden blev upphetsad och stirrig av vinden, och till slut fick den nog av att titta på fasaner som trillade..
Så började domarna skicka hundar! Svårt var bara förnamnet.. Inte avstånden, de kloka domarna insåg att svårigheten låg i förhållandena och bad inte om orimligheter. När Willie Higginson med nummer tio skickades och jag stod okopplad bakom som nästa hund blev det spännade. Hunden var anvisad ett område och han jagade i det i vad som kändes som en evighet. Men eftersom jag såg hur svårt det var vågade jag inte lita på Willies hund (att det inte fanns fågel där han var) så när han kallades hem bestämde jag mig för att skicka i samma område och bara hoppas att beckasinerna gjort sitt i höstas. Ner i området, stoppade honom och la på hans söksignal. I vinden som nu snarare ökat letade han långsammare och långsammare och till slut står han nästan still, tar ett steg i taget men med lite tailaction, han har uppenbart någon form av vittring. Han står still igen, och helt plötsligt kör han ner huvudet i det höga gräset och rotar runt, nästa sekund sitter hönan i munnen och han är på väg hem.
En bättre skalp än den kunde jag inte ha tagit :-), att eyewipa ut föregående och förförgående års vinnare!
Sedan fick vi gå upp till nästa domargrupp. De stod och sände hundar i hård motvind.Här åkte hundar ut på löpande band, det är väldigt svårt att få ut hundar rakt mot vinden. Och i regelrätt storm visade det sig vara nästintill omöjligt. Här tappade vi hundar! Will fick hem sin apport, men jag fick slita hårt för att få ut honom. Han stannade på alla signaler men var tung att få ut rakt mot vinden och föll därför nästan direkt höger eller vänster. Vi drog på oss ett B där, och då är dagen slut.. Elva hundar försvann på berget ur provet.. Gamekeepern sa efter dagen att han under sina tjugosju år på Ballinacor aldrig upplevt värre väder.. Och just på Mästerskapet…
Bilder blir det när vi kommer hem – för de är för stora för mitt bildprogram på den här gamla laptopen.. 🙁

Dag två var samma väder, spöregn och blåst, dock inte lika illa på förmiddagen. Vann gjorde Anthony Reilly med sin fina tik FTCH Knockshan Emma! Det gjorde mig särskilt glad eftersom Anthony är en sån härlig och sportslig kille! Väl värd att vinna! Tvåa var Ian Davies med en halvsyster till Ralph med samma pappa FTCH Myreton Diablo of Glenloch. Han och Fionns pappa har haft en stor inverkan på aveln, vad sägs om fem avkommor var på startlinjen på Championshipet? Jag är glad för våra två fina Irländare som kompletterar de fina walesiska hundarna perfekt!