Provet i Danmark

Dömde gjorde Ulla Lindner, Jim Lynge och Benni Jonassen. 12 hundar fanns på startordningen och vi delades in i tre grupper. På grund av många strykningar hamnade jag som andra ekipage i första gruppen för Ulla Lindner. Vädret var molningt och regn i olika grader under hela dagen.
Första drevet: Hund nr 1 tappar vi direkt på första apporten på grund av en rejäl apporteringstabbe.
Sedan fick Will en markering som han löste snabbt och elegant. Ulla skickade i nummerordning och plockade bort för hand de fåglar som hamnade för nära runt omkring oss. När drevet var slut och allt apporterat hade vi fått tre fåglar var. Will fick ytterligare en markering och en dirigering som han fick omdömet ”super” om av Ulla. I Danmark säger de ju ett par ord efter varje vända hos en domare,så att du får veta lite hur de sett på dina apporter och om Du har någon belastning. Ulla sa bara om Will; allt tillsammans var helt flott!Väldigt fin fågel presenterades på första drevet!
Nästa drev fick vi gå till Jim Lynge och då var vi bara tre kvar ur ”vår ” grupp. Den fina fågeln fortsatte att komma. Här stod vi i rad tre hundar och det trillade en hel del fågel bakom och framför, ganska nära. Här började jag misstänka att nr 8 skulle få problem med stadga eftersom hon började bli orolig runt fötterna på föraren.
Även på den här driven fick Will två markeringar och en dirigering, allt löste han snabbt och elegant. Han var verkligen på hugget och var otroligt snabb med att lokalisera sina fåglar, ett snabbt grepp och sedan full fart hem utan att ta om grepp eller lägga ner. Jag har aldrig sett honom göra något annat heller, han är väldigt redig i sina grepp och avlämningar.
Igen fick vi väldigt fint omdöme och Jim Lynge tyckte allt var helt fint! Vi var fortfarande tre kvar i gruppen, men nr 8 hade fått en belastning av Jim för oron vid sidan.

Nu till drev tre och Benni Jonassen. Vi stod på botten av en skogsravin och fågeln drevs över höjden framför oss och kom högt över trädtopparna. En väldigt provokativ fågel avslutade dagen för nr 8 som nu försökte ”ta egna initiativ” när pressen blev för stor. Faktum är att den fågeln var ännu mer provocerande för Will. Det var en hög fågel som sköts, ”snurrade” sig ner som ett helikopter på störtfärd nedåt, slog i trädet precis brevid mig och Will och dunsade och flaxade mellan grenverket ner under vad som kändes som en evighet innan den dunsade ner två meter från Will på hans vänstra sida. Tiken kom som skjuten ur en kanon från min högra sida och sprang nästan över Will innan hon stoppades, men Will rörde inte en min. Han stirrade bara rakt fram uppåt efter nya fåglar att markera och minnas. Duktig Will! Två ganska svåra markeringar ( inte avståndet som var ca fyrtio och femtio meter, men tjock svår och tät terräng och skadeskjutna fåglar som jag såg inte skulle ligga kvar på nedslagsplatsen) blev Will´s lott det här drevet. Han var tillbaka på nolltid med båda vilten, som mycket riktigt kom in med starka sträckta halsar och huvuden.
Den här gången sa inte domaren något till mig, men nr 8 fick ju tacka för sig för i dag.
Efter tredje drevet fick vi veta att vi var sex kvar till fjärde och sista fasandrevet innan lunchbreak och eftermiddagens walk up. Jag förstod att vi var helt ”rena”, men visste ju inte hur de andra hade gått.Här stod vi tillsammans alla sex på rad med de tre domarna.Förutom Will var det Palle Ingemann med DKBRCH DKJCH Wetlands Wonder, hon var med på Europacupen och har sju cert (!!) och tog certet förra lördagen.Lärkeredan’s Tor och Ove Simonsen, Mogens Pedersen med DKJCH Pocklea Braken Berry ( vinnare av deras Retrievermästerskap 2006 )och Thorleif Rigenstrup med Trompeterbakkens Dagmar. Dagmars syrra var tillsammans med sin husse Jan Lorenzen med i Europacupen i Italien i höstas. Den här tiken var lika duktig hon, och hon har både Cert och CK:n sedan tidigare.Ytterligare en gul labbe var med, vet inte säkert vem det var, skall försöka finna programmet och komplettera.Här var ytterligare ett skogsdrev med hög fågel och väldigt knixig och kuperad terräng. Will fick börja med en markering som han ”dammade hem” på nolltid, domare Ulla gjorde tummen upp till oss när jag fått fågeln i hand och hon känt på viltet, en höna.
Sedan skickades Palles Wetlands Wonder på en skadad fågel snett bakåt över en skogsväg och ner i en ravin. Hon var borta länge och Palle behövde lite signaler för att få henne dit. Sedan väntade vi.Medan hon var ute sköts mer fågel framåt och hundar sändes på markeringar. Till sist kallades Palles hund in och Will ropades fram. Jag fick samma anvisning och skickade Will längs med skogsvägen, stoppade honom och skickade ner honom i området, gav söksignal och väntade.Jag såg honom vid ett tillfälle, stoppar igen och trycker honom längre ut bakåt och lägger på signalen att söka. Känslan när han kommer med en mycket lätt påskjuten fågel från området var så skön! Fina, fina Will!
Igen tummen upp från domarna och sedan lunch. Domarna droppade den gula hunden jag tappat namnet på och Palle fick besked om att han nu var belastad. Mogens, Oves och Thorleifs hundar gjorde här fina klockrena markeringar och var snabba tillbaka.
Fem hundar kvar till walk up!
Början på walk upen var stillsam, inte mycket fågel och de spaniels som jobbade fick slita hårt.
Till slut kom vi till en väldigt besvärlig terrängdel, ett kärr som var mycket svårt att gå i, med brösthög vegetation och vass. Skytten Danny Fraser gick på min högra sida några meter framför linjen i vassen och hade väldigt svårt att ta sig fram i det otillgängliga träsket, jag tyckte synd om honom…
Rätt som det är kommer en höna bakifrån och flyger, på min vänstra sida. Will ser den ju uppe i luften, men vassen framför gör att han inte kan annat än höra Danny´s skott. Det är en riktigt svår fågel, skjuten på lite långt håll, tecknar träff och seglar in i nästa område med träd och ris, sjuttio meter ca framför oss. Skammad, men inte död hann jag tänka.
”Nummer sju” säger Jim Lynge och jag skickar i väg Will som går som ett spjut genom vasshavet mot trädområdet. För att hjälpa honom med avståndet lägger jag till två korta ”back” , jag ser ju inte Will och inte han mig, men jag ville behålla kontakt i rätt riktning. När jag hoppas att han är rätt ger jag söksignal och håller andan. Danny tittar på mig, och blinkar med ögat, bara att vänta.
Efter en (vad jag först tyckte) alldeles för kort stund hör jag honom i vassen på väg mot mig. Har han missat området? Men det låter som om det går snabbt, och han dyker upp med hönan i munnen till en otroligt stolt matte! Sportsliga Palle sa ”jävla svenskar” och skrattade, och sa sedan DEN var en fin fågel att få!
Vi fortsatte och gå, genom en granplantering och jag såg ingen annan hund apportera, vi hörde skott och att hundar skickades från den kanten.
Till slut kom vi till en öppen ängsmark och några fina fåglar sköts till de andra. Mogens och Thorleif fick varsin bra fågel som de lyckades bra med, men med lite handling.
Det sista som hände var att Danny sköt en höna fyrtio meter snett framför oss till höger och Will blev skickad. Två tre meter före nedslagsplatsen markerar han och stöter upp en tupp som tryckte där. Jag blåser stopp och ser tuppen flyga, skickar honom back igen. Då kom han två steg emot mig,( jag tror att han blev lite osäker om det var den fågeln som flög), så jag stoppade igen och gav nytt kommando. Han snor runt ut och får sin söksignal. Två sekunder senare kommer han med hönan. Sedan blåstes provet av och vi fick pusta ut. Jag var så glad, visste inte riktigt hur de andra gått, men visste att jag oavsett var otroligt nöjd med Will´s och min dag.
Vid prisutdelningen placerades Oves hund med Utmärkelse, Palles hund 4 vinnare, Thorleif 3vinnare med CK, Mogens 2 vinnare med CK och sedan ropades vi fram. Jag fick gå fram, och sedan berättade Ulla om Will som i konkurrens med riktigt duktiga hundar ändå visade en klass för sig. Domarna framhöll hans enorma kraft och effektivitet, hans dirigerbarhet, hans apporteringar och hans totala lugn i allt runt omkring mig, fotgåendet som är jättefint och att han är så kylig när det smäller och när andra jobbar. Jag hade tårar i ögonen när vi fick vårt Certifikat!
Långrandig berättelse om tolv apporter, men jag är så stolt och glad över min hund! Och så fick vi veta att vi genom det här certifikatet är kvalificerade till deras ”Championship”, ett två dagars prov i december!

Ett särskilt tack till min man, som tillsammans med Skipper följde oss hela dagen med superbra coachning! Det är guld för mig.

Annat nytt: Lotten löper och Will skall alltså få besök om fjorton dagar!