Fotgåendet som jag inte ens tänker på

Jaktdagarna flyter på, träningen fortgår inför field trialsäsongen. Vi tränar detaljer, håll området, handla väl på ånga och korta håll och tolerera mängder av vittring. En sak som  jag kom att tänka på häromdagen är att vi inte ens funderar på det som kallas fotgående. Det faller mig inte ens in att det är något vi ska träna på. För mig är det bara naturligt i min relation till hundarna att de vill vara där jag är, att de vill följa mig dit jag går. Fattar ni vad jag menar? Jag tittar inte ens på hunden som går bredvid mig, jag fokuserar på fåglar som skjuts eller en anvisning om var jag ska skicka hunden.

Att följsamhet bara är ledarskap låter ibland som grovt förenklat. Men det är precis just det det är. Det är enkelt. Hunden vill följa mig och har mig som nummer ett på sin tio-i-topp-lista. Inte kast, skott, fåglar i luften eller hundmöten eller retningar öht gör att de degraderar mig längre ner på listan. De gillar mig, de beundrar mig och vill vara där jag är. Och precis så känner jag för dem

Jag önskar så att leadership och relation återerövras som viktiga ord i hundträningens numera krångliga vokabulär. Det är inte krångligt. Det är enkelt.  Så enkelt och självklart.