Den eviga frågan om passivitetsträning

I dag pratade jag med en valpköpare. Hon är en klok och duktig tjej, och hade reagerat på rådet hon fått om sin valp, nu fyra månader.
Rådet var att nu börja med passivitetsträning. Man skulle kasta väldigt mycket apporter runt valpen, som han aldrig får hämta. På så vis dödar man förväntan och hunden kommer att tolerera stress och retningar bättre i framtiden.
Metoden är inte logisk i min hundsyn alls, den passar inte in i mitt tänk.
Jag tänker precis tvärtom. Låt valpen vara i fred från all sorts träning och retning och gud vet allt, låt valpen mogna tillsammans med dig som förare.
Utsätt den inte för retningar, som leder till förväntan, som leder till stress/frustration och till slut till avprogrammering eller okontrollerbar upphetsning.
Jag jobbar mycket med relationen, inkallning, kontakt, fotgående under det första året. De apporter hundarna får är begärda knallapporter, det vill säga jag vill att de skall knalla i kastet, snabbt som blixten ut och lika snabbt hem.
Stadga tränar jag separat för att runt året förena kast med stadga. Det funkar 100% då, hunden vet ju vad stanna kvar är och har inga problem att förstå vad vi begär.Jag tränar allt separat första året – hunden och jag bygger för framtiden, och när det dags att träna med annan/andra hundar lägger den unga hunden inte ens märke till de andra hundarna.Det är vi tillsammans som är det viktiga för hunden.
Jag är inte alls glad i att avprogrammera en ung talangfull hund så till den milda grad att den ”stänger av” sin jaktlust och förföljandelust ( som jag för övrigt lägger rätt mycket kraft på att bevara i min uppfödning ) och reagerar med ointresse på retningar.
Unga hundar skall hållas borta från gruppträningar och överaktivering tycker jag.
Man tjänar inte på att forcera en ung växande individ som inte är mogen för krav. I stället förlorar man, den unga valpen/hunden förstår inte situationen, är inte mogen för kraven, blir frustrerad och orolig, ofta med ljud som följd. Eller med följden att den slår av helt, blir till en långsam robot, en direkt effekt av alla krav den haft sedan valpben.
Själva uttrycket passivitetsträning är väldigt populärt och det verkar vara väldigt olika vad vi menar med det.
Jag tränar inte passivitet alls, men jag tränar inte överhuvudtaget i grupp före året, och lägger krut på helt andra saker än moment.
Efter ett B-prov jag dömde i höstas var jag ganska bekymrad över att så många hundar pep under den korta walk up som inledde provet.
Jag tror att pip på jaktavlade hundar till övervägande del beror på fel träning och hantering av en ung hund med hög jaktlust.
Det finns ett skäl till att de brittiska hundarna inte piper. Jag har varit på mängder av trials, och aldrig varit med om att en hund åkt ut för pip. Engelsmännen hanterar sina unga hundar mycket annorlunda än det gängse svenska viset.De kan sina hundar, de kan sin jaktform, de har en helt annan tradition i att träna och föra dessa hundar.
Vi kan lära massor av dem!