Prao på hundpang

Jag har åkt till Marina och Sven i Trekanten för att vara lite behjälplig i deras hundpang. Jajamensan tänkte jag, jag är hundvan uppenbarligen, och inte helt främmande för vardagliga saker som hundgårdar, bajsplockning och trevliga promenader i höstsolen.
Marina lämnade huset och som kvällens uppgift hade jag att checka in tre gäster på hotellet. Så trevligt, nästan som min dröm om ett B&B på den engelska landsbygden, tänkte jag när Marinas bil svängde ut från huset.Förnöjt visslade jag med i refrängerna från radion som hemtrevligt skvalade ute i hundpanget. Jag skrev noggrannt upp listor och bockade prydligt av vad jag gjort. Jag kanske rent av skall starta ett hundpang, drömde jag vidare medan jag sorterade koppel och såg till att de hängde på exakta rader på rätt krokar. Jag är hundpang-material, inget snack om saken.Den första gästen kom klockan sex. Jag borde ha anat oråd när Volvon liksom drog sig fram på framhjulen med en väldigt nedtyngd koffert. Jag tittade ut genom fönstret bakom en gardin och nästan dog på fläcken. DET VAR OBESKRIVLIGT. En enorm hane, med ENORMA läppar, ett ENORMT huvud, små ondskefulla grisögon och JÄTTESTORA tänder mötte mig, kopplad gudskelov, i en finurlig haltisele som skulle göra honom”snäll som ett lamm” som ägarinnan trösterikt utlovade innan hon stack till Stockholm,Själv tyckte jag att den där haltin såg ut som en sytråd runt WTC911. Med en stark känsla av en Nära Dödenupplevelse ledde jag in honom i hans box. Hand dreglade på ett särskilt nedlåtande sätt och lät sitt dregel stänka ner hela mig. Ögonen glimmade triumferande och segervisst när jag med darriga fingrar fick igen grinden till boxen. Ögeonen borrade sig i ryggen på mig när jag tog emot nästa gäst. Gissa? En fullvuxen rottishane i sin bästa ålder och med det obligatoriska dova morrande som alltid följer med blicken som säger att man är som i Astrids sagor; dödens lammunge.Sedan startade han en kroppsvisitering av mig som bäst förmodligen beskrivs som olämplig och närgången. Rottis som han är förbisåg han inte en enda gång att ett ihållande morr alltid är på sin plats och skapar lugn och ro just innan de ska få till sin klassiska dödsrullning. ( Eller gäller det bara krokodiler???)
När jag försäkrat djurägaren om hur bra allt skulle gå ( varför blev hon plötsligt svettig i pannan och virrig??) Jag om någon borde lagt mig ner brevid förbandslådan för Första Hjälpen. Men hon oroade sig över hundarna märkligt nog.Som sista gäst anlände en Pumi som inte insett vitsen med att ”travel light”. Den här Pumin hade med sig ett mega stort gossedjur, tuggben, bajspåsar, extra koppel, en egen bur som hon ska ha i sin egna box, en egen extra säng ifall Lilla Pumin skulle kräkas på den ens eller bara tycka att den var för hård. Det kändes hemskt, ungefär som att slänga in Paris Hiltons hund till ett Dog shelter för övergivna eller omhändertagna pitbulls.
Jag ska tänka över det här med hundpang lite till tror jag.