Funderingar om hälsa

Att vi alla vill föda upp friska hundar är inget konstigt. Vi vill att hundarna skall leva ett långt och sunt liv, och att de skall vara riktigt bra jakthundar och kamrater.
Jag har just testat två hundar (Skipper och Will) för CNM och fått tillbaka svar att de är fria från anlaget. De är också Optigen testade clear sedan tidigare. Testerna har dock fått mig att fundera lite. När kommer nästa gentest och för vad? Kommer jag att fortsätta testa för alla ”nya” testbara sjukdomar som kommer att dyka upp?
Alla våra hundar bär på defekta anlag. Ingen hund vandrar runt utan ett enda anlag för någon sjukdom. Frågan är bara i hur stor del av populationens individantal just den defektgenen återfinns.
Orsaken till att många individer uppvisar samma defektanlag kan bero på ett par olika scenarion.1. En mycket snäv avelsbas med en liten effektiv avelsbas.2 . Matadoravel som leder till scenario 1.
Ett överdrivet användande av enskilda hanhundar är en riskfylld affär, det har vi många exempel på. Aughacasla Sam of Drakeshead, Flashmount Socrates, Craighorn Bracken, Turramurra Teal och Kenue Fir of Leadburn är exempel på hundar med enorm påverkan på den brittiska jaktaveln. Alla ovan namngivna hundar har förutom anlag för prcd-PRA också lämnat oerhört mycket värdefulla anlag till sina avkommor! Blodslinjer som vi idag verkligen inte velat vara utan.
Genom mängden anlagsbärare för prcd-PRA blev problemen så stora att många engelska, skandinaviska och kontinentala uppfödare tacksamt testat hos Optigen för att kunna fortsätta sitt avelsarbete på hundar linjeavlade på ovanstående matadorer. Hälften av dessa hundars avkommor är anlagsbärare för sjukdomen. Självklart visste ägarna till hundarna inte om att deras hundar bar på just detta (eller andra) anlaget, men mängden avkommor gör spridningen av anlaget till ett problem. Jag har hört många förklaringar; ”hunden tillför så mycket mentalt”, ”annars väljer de bara en annan sämre hund”, ”jag har så svårt att säga nej” mm.
Hur många tester och röntgenundersökningar vi än utför kommer snart en ny sjukdom eller defekt att dyka upp. Vi har i dag artroser, osteochondroser, HD, PNP, CNM, prcd-PRA, epilepsi, hjärtfel, katarakter, autoimmuna sjukdomar för att nämna några. Hur stor defektprocenten per sjukdom blir beror till mycket stor del på avelsarbetet. Klokt är inte att överdrivet använda unga ”nya” hanar utan uppföljning. Klokt är däremot inte att låta en hane under sin livstid i engelska FT-populationen få 3000 valpar, inte heller i svenska FT-populationen få flera hundra valpar. De får för stor påverkan under kort period, och speciellt den dagen ett negativt besked kommer i form av någon otrevlig defekt.
Hur stort det problemet är, kommer att vara helt avhängigt av hur många anlagsbärare som då finns.
Om någon till äventyrs nu känner sig angripen eller förtörnad eller förolämpad av det jag skriver, ber jag er i så fall fundera en kort stund på varför det känns så. Jag vill inte ”läxa upp” någon person men kanske väcka frågor.
Hundarna skall ju nämligen inte enbart vara friska, de skall jobba också. De jaktliga anlagen är det som gör vår ursprungliga labrador till den underbara jaktkamrat den är. Det är sunda jakthundar vi i första hand skall föda upp! En hund vars enda merit är att den klarat alla sundhetstester i världen kanske ändå inte är en god avelshund om de jaktliga anlagen eller det typiska temperamentet inte är på plats.
Tappa inte bort känslan för en bra hund i högarna av röntgenplåtar och gentester. Och producera klokt så att din egen hund inte får chansen att producera alltför mycket anlagsbärare av någon sjukdom, nu känd eller hittills okänd.
Använd inte de ”nya” poppis-hundarna samtidigt det första året– utvärdera lite vad det blir. En avelshund har, rätt använd, många goda år som avelshund om man inte bränner allt krutet de första två åren. Utvärdering av vad det har blivit ger ju inte bara sundhets-svar, utan också svaret på vilken typ av tik eller linjer han passar bäst med.
Ett antal friskintyg visar just bara det den är testad för. Resten då? Om den efter en första avelssäsong med 20 kullar lämnar epilepsi som ett exempel i flera kullar?
Nya tester kommer med säkerhet att rosa marknaden. För eller senare ”fastnar” en hund i testet som anlagsbärare.
Jag hoppas att mina hundar är sunda och ”carriers” av goda jaktanlag och bra temperament. När får vi ett sånt test? 😉
Hemska tanke; då kanske jaktprov blir överflödiga? Ett gentest ger ju svar på allt….
Tänk att få tillbaka gentestet för jaktliga anlag och så är hunden clear. Inte ett anlag finns…. Och vad är då bäst? Carrier eller affected??
🙂 🙂 🙂

P.S Om någon till äventyrs missuppfattar vad jag skriver; självklart skall vi ta stor hänsyn till hälsa. Men inte enbart förlita oss till gentester och röntgenplåtar och statistik.Vi har inte råd att slå goda individer ur avel för att de bär på ett defektanlag. Det gör nämligen alla hundar, även om vi ännu saknar tester att bevisa det med.Och det som många gånger utgör en framgångsrik uppfödning är en uppfödare med ”känsla” för kombinationer och linjer. Det måste vi vara rädda om.