Labradoren är ju uppdelad i en modern showtyp och den gamla klassiska labradoren, den arbetande godsapportören .Om det kan man tycka mycket, och bråka mycket om vilken av dem som är rastypisk, men i det intresserar jag mig inte i att få rätt.  Det är bara ett faktum att det är så det ser ut. En kallas show-typ och en kallas jaktavlad.  Inom de typerna ryms emellertid olika modeller av vår ras. I ena ringhörnan finns den extrema show-typen, inte byggd för det arbete den skall kunna utföra. Är de inte bara feta då? Nej faktiskt inte. Lågställdheten är ett problem och ett direkt hinder för det arbete apportören skall klara. För de är faktiskt inte eftersökshundar på klövvilt, det finns specialister till det. Många har korta nospartier och därmed käkar som gör det jobbigt att bära stora tunga harar.

Showringens ideal är dessutom en kraftigt överviktig individ som begränsar uthållighet och ger dålig spänst. Jag ser tikar med bukskinn som hänger löst som ett normalt tillstånd och utseende efter en valpkull. Det är inte alls normalt utan helt enkelt dålig kondition och återhämtning efter valparna. De har ofta samma problematik som den klassiska typen, en dåligt konstruerad front med allt för rak skulderplacering och därmed rakt placerad överarm. Det har en direkt effekt på en arbetande hunds hållbarhet  då den största belastningen i arbete ligger på fronten. I andra ringhörnan finns den klassiska labradoren vars olika varianter spretar ännu mer eftersom de inte ställs ut efter en mall utan i hög grad värderas efter arbete eller andra (?) parametrar. Jag ser allt ifrån tunna whippet-typade hundar med såväl tunna snipiga nospartier, vippöron och tunna stommar med överdrivet uppdragen buklinje som stora rejäla hundar med både stomme och massa på rätt ställen.

Jag tycker mig dessutom se mentala skillnader. Showhundarna är ofta överdrivet sociala och upphetsade, skälliga och ganska svårkontrollerade och egensinniga. Den tunna späda avarten av klassisk labrador tycker jag ofta är veka hundar med brister i den sociala kompetensen och tillgänglighet. Det ska inte vara obehagligt att passera en bil där det sitter labradorer med öppen lucka. Labradoren är (ska vara) en vänlig och tillgänglig hund som tycker om människor i alla former. De ska komma överens med andra hundar utan minsta gnissel, åka i trånga släp tillsammans och arbeta i ett vimmel av andra retrievers och spaniels. Aggressivitet är ett allvarligt fel precis som rädslor. Temperament går helt enkelt inte att förhandla med i min värld. Labradoren är en trygg hund helt enkelt. Det jag beskriver här om olikheterna är min egen uppfattning, inte hugget i sten och inte hård fakta, det är min erfarenhet som talar.

Jag tänker att vi alla har en typ som tilltalar mer än andra. Att vi bryr oss om utseende i olika grad. För oss är utseendet viktigt men inte avgörande. Exteriöra brister är så mycket lättare att rätta till än mentala och jaktliga kvaliteter, men det finns alltid med i bakhuvudet när jag parar våra tikar men är aldrig högst upp på listan av vad jag letar efter. Jag tittar ordentligt på valparna under uppväxten, både till utseende och sätt. Jag älskar att ha valpar, att planera för kommande kullar och utvärdera de vi haft. Labradoren är mångfasetterad och de gäller att finna den typ man själv vill ha. Vill du ställa ut din labrador ska du köpa en valp ur på utställning välmeriterade linjer. Vill du jaga, träna och kanske gå på prov skall du välja en jaktavlad klassisk labrador. Dual purpose finns inte annat än i annonsernas värld där valpar också föds med knappsatser (av och på). En labrador med ett stabilt temperament blir inte förstörd av att en enda gång blivit skrämd av en annan hund som valp, det ursäktar inte underliga beteenden mot andra hundar som vuxen. De morrar inte åt barn eller män med skägg för att en enstaka händelse skrämt dem rejält. De kan vara avvaktande och inledningsvis försiktiga, men de morrar inte och blir stela. En normal hund flyr det som skrämmer helt enkelt. Om det inte går att fly undan kan alla hundar bita, även en labrador. Men en trygg hund hanterar situationerna med tålamod och klokskap. Till en viss gräns förstås, hundar är djur. Temperament är allt, det är det jag vill säga. Men det är allt i en hunds normal tillvaro, liv och levnadsförhållanden. De är aldrig någons leksak, de är fram för allt aldrig barnens leksak. Välj med omsorg och tänk igenom vad du vill ha. Det finns mängder av valpkullar i omlopp, mycket att välja på. Ta dig tid och välj med omsorg!