Livet med hundarna

När jag tänker tillbaka på ett långt liv med hundar som livsstil, passion och kärlek kan jag inte annat än förundras över hur mycket glädje det fört med sig. Glädje och upplevelser. Möten och erfarenheter. Också sorger och besvikelser såklart. Överraskningar och uppfyllda profetior. Men mest, så mycket roligt, så mycket glädje.

Det är ingen epilog jag skriver, än är det glöd, glädje och planer kvar. Och så har jag uppnått den aktningsvärda åldern när man kan klämma ur sig vad man tycker. När jag tänker efter har jag nog alltid varit i den åldern vilken den nu är. Men det slog mig plötsligt att vi fött upp 500 labradorvalpar, någon flatkull och några borderterrierkullar under prefixet Meadowlark, Janne har fött upp flattar, taxar och labradorer under prefixet Flaxarnas. Vi har båda två vunnit Flatmästerskapet på tidigt nittiotal.

Det har med andra ord runnit lite vatten under broarna.

Jag tänker på resan som startade med borderterriern Dino. Dino kom från anrika kennel Juniper, med innehavaren barska fru Julia Geijer som jag betraktade med sjuåringens skräckblandade förtjusning och beundran. Jag var barn och överlycklig att äntligen få en hund!

Efter Dinos död var jag utan hund tills jag slutade sjuksköterskeskolan och skulle börja jobba. I högstadiet hade jag sett Kalle Vaktis två långhåriga svarta vackra hundar. En sån skulle jag ha!

Det blev en sån – en flatcoated retriever.

Där började det på riktigt. Det var starten på ett långt hundliv i allmänhet och ett retrieverliv i synnerhet. Att föda upp, lära mer, tävla, träna, jaga,  resa,  planera mer,  göra mer,  alltid mer av allt. Det blev fler flattar och många B-prov och Flatmästerskap.

Alltid nya mål och erfarenheter. Det är nog en slags besatthet, någonting som bara finns i en. Obotligt. Jag tror att jag kommer att ha hundar tills jag dör. Färre, kanske mindre också (bara borderterrier? Eller den där whippeten jag alltid sneglat på?) men utan hund kan jag inte vara.

Jag har alltid tyckt om att se på hela hunderiet. Det har alltid intresserat mig med hundrasernas historia, jag samlar på böcker och gamla foton. Typglidningen, hundhållningen och avelsarbetet. Har allting blivit bättre med tid och utveckling? Väldigt mycket tror jag har blivit bättre, självklart.

Mycket har dock utvecklats och inte för hundens bästa. Hundavel extrem är ju ett sånt exempel. Extrema hundtyper, miniatyrer blev ännu mindre, trubbnosar blev till plattnosar med svårt att andas, pälsar blev stora sjok, huvudformer, rynkor och hudmängder blev rena handikapp för människans bästa vän mm mm. Hundutställningar är i mångt och mycket hundens största fiende, pengamaskinen som i strålkastarbelysningen premierar de extrema, de som fångar din uppmärksamhet i ringen, de självlysande. Inte alltid kompatibel med rasstandarden och ursprunget, men ååå vilken show!

Många rasers extrema utseende har gjort att de förlorat förmågan att arbeta med det de avlats för från början. Det är en sorglig utveckling i utställningsringarna, för det är där den extrema typglidningen sker. Det är där raserna förvandlas, det är där rasstandardens tolkningsutrymme får fritt spelrum.

Vår egen ras Labradoren är ett exempel på det. Det vi idag accepterat att kalla jaktavlad är faktiskt mer rättvist förtjänt av att benämnas den klassiska typen.

Ett tips är att leta upp Richard Edwards på FB, han är vän med mig där. Han har ett fotobibliotek på Labrador sedan förra seklets början. Se och njut, de ser ut som dagens jaktavlade klassiska labrador. Där ser ni ursprunget, typen, användningen och själva rasens hjärta.

En gentleman´s gundog, en kompanjon, en stark viltfinnare, en lättdresserad atletisk hund.

”And I will hunt and crash the bramble, jump the fence and swim the stream. Pick up and scramble quickly back, to the leader of my pack.
I will fulfill our dream.”

Det är en väldigt vacker beskrivning av det vi vill ha av vår klassiska labrador. Och meningen och betydelsen av ordet ledarskap framkommer tydligt i andan av de vackra meningen. Positivt, fantastiskt och nödvändigt i relationen till hunden. För att de förtjänar det. Det minsta man kan begära av oss människor i vår relation till hunden är att vi försöker göra vårt bästa att förstå dem. Att interagera med dem på ett sätt de är trygga med. Hundar letar inte efter bästa kompisar. De letar heller inte efter en tyrann. De letar efter en trygg flock som den kan fungera i, finna sin roll och plats i. De vill vara trygga i sin existens och de vill ha en trygg ledare.

De vet inte vad Instagram och FB är. De fattar inte hur coolt det är att vara någons accessoar. De fattar verkligen inte att de har egna Instagramkonton eller vad det är bra för och det är väl helt okej. Mängder av vuxna människor överöser hundarna med gratulationer på födelsedagen, det roar mig alltid när jag ser. Det är väldigt rart och trevligt men lite märkligt samtidigt. Om de hade mött hunden på riktigt på bemärkelsedagen, vad hade de då gjort? Sjungit ja må hon leva, haft ett trevligt  födelsedagskort med sig eller en present på födelsedagen? Nå, det är väl det som är sociala medier kanske.

På Insta och Facebook blir det åtminstone för mig väldigt tydligt hur vi förmänskligar hundarna till ett fyrbent barn/vännina/kompis och i värsta fall den som upprätthåller ägarens image. När man tittar i flödena tänker jag mer och mer på hur jävla mycket meningslösheter vi lägger ut och inte bara lägger ut, vi delar det också 🙂

Träningsmetoderna har ändrats enormt under min tid som aktiv, snart fyrtio år. Till det bättre? Njaaa, ibland måste man ju inte uppfinna hjulet mer än en gång. Självklart är det väldigt bra att de hårdföra brukshundsklubbsmetoderna är borta, de hade ingenting med vare sig ledarskap eller dressyr att göra.

Men dagens stora gråzon med otydlighet, belöningsbaserat och godare godis har inte en enda gång imponerat på mig när jag träffar de hundarna. Jag letar skumögd efter det sunda förnuftet, var tog det vägen liksom? Jag vet att det fortfarande finns, jag raljerar lite i min skrift, men ibland undrar jag. Det är ju alltid hundarna som drabbas ”when the shit hits the fan”.

Så har vi sociala medier-träningen, den där alla hundar gör allt perfekt och man måste vara en idiot för att inte fatta att allting är inrepeterat. Gå inte på det, och drabbas inte av komplex för varför din hund inte kan göra det du nyss såg på Insta.

En sak som jag sorgset tittar på är selar. När jag började med hundar på ett mer aktivt vis stod sele för drag. Alltså Viktor åkte efter flattarna i en pulka i snön när jag åkte skidor på isen. Hundarna iförda selar såklart. Slädhundar då och nu har selar. Draghundar nu och då har selar.

Men helt plötsligt sätter man på hundar selar av helt motsatt anledning – för att de inte ska dra och skyddas mot, hör nu, whiplashskador. Som om kopplet i sig skulle skapa whiplash-skador. Så oerhört dumt. Alla som köper valp här får samma order, inga selar. Ta inte omvägen!

Inte en enda gång har jag mött en hund i sele som inte drar. Mitt sextio-åriga jag får lite huvudvärk och undrar var konsten att lära en valp att gå i koppel försvann. I ett mystiskt damm-moln? Att lära valpar att gå fint i koppel är likt många andra numera väldigt komplicerade och systematiserade saker gällande hund, en ren skitsak för att tala klarspråk. Man behöver inte leda hunden framåt vid sidan med godis i kupad hand. Man hänger på ett koppel och pratar med sin redan kontaktsökande valp. Om valpen börjar slita och dra står man tyst stilla och låter valpen komma underfund med vad som drar. När den lugnat sig pratar man med den och tar ett par steg till. Upprepa.

Jag tänker igen att det verkar så jobbigt att krångla till saker. Och svårare att vara hund med alla gråzoner.

Internet.

Jomen absolut, Internet har på gott och ont förändrat hela hundvärlden. Att ha fått vara med om före och efter Internet är rätt häftigt faktiskt.

På min tid pratade man i telefonen (den som satt fast i väggen) i timmar och timmar igen. Det var genom telefonen och vänner man träffade man fick veta saker. Och så fanns ju rasklubbstidningen och Apportören. Som jag nagelfor jaktprovsstatstiken! Kalenderbitare som jag är läste jag den tills den föll sönder, gjorde egen statistik och analyserade.

Det bästa sättet att lära mer och få veta var trots allt att hjälpa till på prov. Då fanns bara b-prov och man slogs lite om att få hjälpa till om man inte skulle starta. Då lärde man känna folk, såg hundar, lärde sig nya grejer och hade kul! Att vara funktionär innebar att man tillhörde sin klubb på ett speciellt sätt. Vi åkte på årsmöten som då var med middag och dans! Vi svängde runt på dansgolvet på Sjögestad motell. Jajamen, så trevligt och uppsluppet! Ja, jag säger ju det, det fanns inget internet. Man fick fanimej lov att umgås! Folk gjorde det på den tiden 😊

Informationen fanns inte ett klick bort med en smartphone. Vi hade inte ens mobiler. Min man hade en stor mobiltelefon med vanlig lur i ett stort block i sin bil. Det var supercoolt!

Ville man skapa kontakter med det stora hemlandet UK skrev man brev. Sedan väntade man ofta väldigt länge eller förgäves på svar. Vi reste till UK i mitten av åttiotalet för att titta på arbetande flattar och jag minns än i dag den massiva brevkorrespondensen för att få ihop schemat innan avresan. Det lyckades och det blev en minnesvärd resa. Den första av många resor till vad som känns som mitt andra hemland. Men också första gången jag kände att det nog skulle bli labrador. Inte för att de flattar vi såg var eländiga, tvärtom var dr Tim Woodgate Jones hundar duktiga och trevliga för att inte tala om mrs Joan Marsdens, kennel Tarncourt, hundar. De var underbara. Men snabbt kom jag underfund med att de för svenska mått mätt inte var snygga nog. Rasen var redan då på en tydlig väg mot ren showtyp och dual purpose var redan då bara ett mantra för rasen, ingen verklighet.

Så labradorer blev det och så har det förblivit. Labradoren är min ras, min specialitet. Borderterriern är min kärlek på ett annat plan.

Internet har ju underlättat mycket, det går ju inte ens att börja beskriva. All information tar Google hand om, och man behöver inte ens prata med någon, det fixar Siri och nätet.

Att anmäla på prov, så mycket enklare att sköta online! Att röntga hundar, att registrera valpar, att söka svar. Livet med Internet är onekligen enklare. Men kanske har det minskat behovet att ses, att mötas i verkligheten. Är det en bidragande orsak till svårigheter att få fatt i styrelsefunktionärer och vanliga funktionärer till klubbarnas verksamhet? Man vet liksom redan allt och har inget behov av att mötas annat än för att tävla själv… för tävla vill alla, men inte hjälpa till. Knepig problematik. Kanske kan man skapa funktionärer med hjälp av AI? 😉

Men nätet har också lockat fram barndomens mobbare ur skuggorna, och effekterna av det är så mycket större, har så mycket värre konsekvenser. SKK har till och med särskilda policys för medlemmar att förhålla sig till på sociala medier. Vuxna människor som beter sig illa på sociala medier är verkligen något som förtar glädjen över nätets fördelar.

Fler klubbar i Sverige

DÅ – rasklubbar och SSRK. När jag började fanns bara B-prov. Inga WT och walk up visste vi inte vad det var. B-prov var jaktmeriter och att apportera på and och fasanjakter var liksom nåt annat, men inte meriter. Field trials i UK hade jag nån vag ide´om vad det var, men drömmen om det var lika troligt som om jag vore Neil Armstrong och tog det första steget på månen och sände; ”Houston, this is the base of silence. The eagle has landed”. Det skulle helt enkelt aldrig kunna ske, så jag fortsatte att tina upp trutar och kråkor och drog släpspår för glatta livet. Retrievermästerskapet var ett B-prov och det var också CACIT-proven, de internationella proven. FCI låg på SSRK om att ändra detta, Internationella prov ska vara field trials. Det tog tid innan ett motsträvigt SSRK ändrade detta, varför skulle man göra det liksom. Den svenska modellen fungerar fint 😀 för att inte säga bäst!

Jag fick vara med och lobba för parenteser och för det vi kallade A-prov, jag fick starta på de allra första i SSRKs regi. Och Jaktkassan, den var första steget mot en mer jaktlig utveckling för oss i Sverige. Janne var med och dömde det första field trialet i Jaktkassans regi.

Jag blev domare och sen A-provsdomare som det hette då och FCI-domare. Jag slutade med åren att tycka det var roligt och slutade då. Hjärtat måste slå för det man gör, man måste vara ärlig mot sig själv och andra. Man måste tro på det. Och man måste ha civilkurage nog att sluta när det man tycker inte är i samklang med uppdragsgivaren.

NU – SSRK, rasklubbar, JRK och SGL

Ja positivt är ju alltid konkurrens. Monopol är av ondo och leder alltid till stagnation. SSRK har alltid varit en trög koloss med tunga omständliga beslutsvägar och lite präglade av att ”vi vet bäst hur man gör”. JRK men fram för allt SGL vågar jag påstå har fått fart på SSRK så att till exempel mocktrials blivit verklighet. Man måste inte heller längre gå via B-prov för att få starta på field trials. Många saker som vi jobbade för i början av 2000-talet har nu faktiskt funnit förankring och blivit verklighet. Bra tycker jag. Men det som inte är bra är svårigheten med funktionärer och kompetensläckaget. Det bästa vore EN specialklubb som tog hand om field trials, domarutbildningen och utförandet i Sverige tycker jag. Inte under SSRK eftersom den då skulle bli känslig för skiftande styrelser i HS. SSRK´s kärnverksamhet är inte hundprov och det går helt enkelt inte att ändra på det. Man ska sannolikt inte ändra på det eftersom SSRK har 14 rasklubbar (eller är det 11? Minnet sviker mig.) under sitt paraply. Därför borde vi arbeta för en specialklubb under SKK´s paraply, med uppdrag sköta ett område, field trials för retriever, domarutbildningar och uppföljningar av verksamheten.

Som arbetade efter hemlandets modell med NP och paneldomare med samma krav i utbildningsstegen. Att vi kunde samla den kompetens som har kunskapen och engagemnget, som själva utövar och visar i praktiskt handlande sin behörighet. Som brinner för field trials och bedömning av dem.

Drömma kan man alltid.

Nu dömer jag ju i SGL här hemma i Sverige och i Storbritannien där jag förärats domarnummer 4049 och känner mig både hedrad och tacksam att få vara förunnad att döma där.

Uppfödningen då?

Ja herregud. Det var enklare förr på många vis. Och på väldigt många vis svårare. Men saliga äro de okunniga ju.

DÅ:

När tiken slutar blöda parar du. Nu progesteronetestar vi och ibland verkar vi lita mer på progget än hundarna. Jag progesteronetestar själv och tycker det är en stor trygghet att veta att ägglossning skett. Man är liksom inte lika cool numera. Då bara tog man för självklart att det skulle fungera. Och det gjorde det ju nästan jämt

Fria höfter var UA, inte A eller B, utan helt enkelt bara utan anmärkning. Resa med tiken och para utomlands – herregud nej, EU-pass fanns inte och rabiesvaccinering var lika tänkbart som att donera en njure. Det närmaste jag kom var en utställningsresa till Åland vilket var att betrakta som väldigt coolt!

Gentester lät som nåt science fiction och hade någon berättat att vi skulle skicka swabs till Tyskland regelbundet och få svar på nån vecka hade man trott det var ett skämt.

Jag var med på den tiden ryktet nådde oss att man börjat leta efter genen för Prcd-PRA. Då hade man en markör för genen men fortfarande inte isolerat genen. Jag hade eget excelark med varenda hund som drabbats som jag kände till, deras föräldrar som alltså bevisligen var anlagsbärare och sen var det att lägga pussel. Ta risken eller inte? När genen isolerades och gentestet var ett faktum blev livet lättare. Sen gick tappen ur tunnan och plötsligt flödade marknaden av gentester av alla de slag.

Plötsligt blev avelshjälpmedlet begränsande i stället för ett hjälpmedel att öka den genetiska variationen eftersom Clear blev högsta prioritet för avelshanar. Carriers användes inte gärna. Tikarna däremot..ja och så är det ju än idag till stor del. Utvecklingen har gått i raketfart och det har varit häftigt att vara med om det.

Jag har alltid gått min egen väg i uppfödningen, och gör än i dag. Vi vet båda två vad vi vill föda upp för hundar och tvekar inte att gå ”the extra mile” milt sagt. Galet, men utmanade och lärorikt. Vi har en stor uppfödning. Med stor uppfödning kommer stor kunskap, en del man kunde tänkt sig att vara utan. Man har helt enkelt upplevt det mesta.

Men de som köper hund av oss får del av all den kunskapen och erfarenheten vi kan ge.

Vi har fött upp två GBFTCH, och inte mindre än sju hundar har vi vunnit med i Storbritannien. Vi står inför att exportera den fjärde labbevalpen till Storbritannien, en bättre erkännande av vår uppfödning kan man inte få. Vi är glada för varenda en av våra valpköpare och är stolta över allt ni gör med era hundar.

Janne och jag har varit ett par i 21 år i år. Partners in crime, through thick or thin. Vi delar intresset och engagemanget. Janne är entreprenören, idesprutan och innovatören. Människan som driver sina ideer och visioner för andra, alltid för andra. En riktig visionär. Med ett utpräglat civilkurage. Han står lugnt upp när det blåser. Och står fast vid sitt ord.

Aldrig glömmer jag allt han och hans styrelse lyckades åstadkomma under året han satt ordförande i SSRK HS. Det har inte hänt före och lär inte hända senare heller. Ideerna han har driver oss framåt och vi hamnar på äventyr tillsammans. Som tur är delar vi ju passionen för hundarna, jakten, träning, klubbarbete och resorna. Och vi delar galenskaperna. Och vi är bästa vänner. Det har hjälpt till när man lever ett så udda liv som vi två hundnördar gör.

Förhoppningsvis väntar många fler resor och galenskaper. Om ett par dagar kör Janne till Skottland för att para en tik. För att vi tror att GBFTCH Ash Lightning of Leadburn är precis rätt till Ess. Det är ju så roligt att tillverka fina hundar 😊

Mist ligger I sin barnpool med sina nio tvåveckorsvalpar, och om en månad valpar förhoppningsvis Zäta.
Janne har gått i pension och vi tillbringar nästan all tid tillsammans. Rastar hundar, matar hundar, gör rent i kennlar, pratar om unghundarna, planerar kullar och resor.
Livet är gott och slutar jobba gör jag nog aldrig. När det bästa man vet är ens jobb är man faktiskt riktigt lycklig.