Jag har varit en ”hund och häst-tjej” så länge jag kan minnas. Jag och bästisen Cilla hängde i stallet så ofta vi kunde, och åkte långa resor med Mälarö bussarna för att hinna till stallet varje dag efter skolan.

Vi plågade våra stackars hundar att vara försökskaniner för allehanda tricks. Det var min Dino (borderterrier från kennel Juniper i Uppsala), och Cillas beagle Boy. Vi hade agility-tävlingar i skogen bakom grustaget i Södran långt innan agility fick sin mer officiella debut och namn i Sverige. Vi kallade det helt enkelt hundhoppning, och tog inträde av plågade föräldrar för våra tävlingar. Dino ställdes också ut, både på SKK-utställningar och Terrierklubbens utställningar, och han blev BIR och fick cert och CACIB någon gång runt 1972.

Sedan blev det bara hästar under en lång period.

Sista året på sjuksköterskeskolan träffade jag min blivande make och far till Världens Bästa Pojke Viktor (född 1988). Jag flyttade till Linköping i Östergötland. Då vaknade drömmen om en egen hund igen. Att ha egen häst som nyutexaminerad sjuksköterska var omöjligt, en kostnad jag aldrig skulle kunnat klara av med de studieskulder och den låga inkomst som var min verklighet.

Jag hade haft en vaktmästare på Tappströmsskolan på Ekerö som hade flattar, Calle Johansson. Han hade två stycken från kennel Tryggs, och de var för mig den Ultimata Hunden. En sådan skulle jag ha.

Vi letade och hittade en kennel nära oss, kennel Astrals. Där köpte vi vår första hund, en hane som var efter en av dåtidens stjärnor, SJCH SFUCH SUCH Gunhills Cheiron . Vi kallade honom Emil, och han var nog något av ett måndagsexemplar. Han var på tok för het och stressig vilket omöjliggjorde arbete med honom. Och utställningar räckte inte till för mig alls. Jag ville träna.

Flatklubben var en naturlig hemvist för alla flatägare, på den tiden betydligt färre i antal än i dag. Alla kände alla och man samlades på utställningar och prov. Framgången med flattar måste jag nog sägas kröntes när jag förde fram en hund till Flatmästare 1990, min flat-favorit SUCH O’Flanagan Ostgotica.

Jag drogs hela tiden till arbetet med hund, det var det som var mitt intresse och fascination. Efter många år med flattar vaknade intresset för jaktavlad labrador. Dels upplevde jag att flatten hade mycket cancer, av alla de flattar jag haft i min ägo hemma har ingen blivit sju år gammal och dels ville jag ha mer jaktligt. Det finns utmärkta flattar, men säkerheten att få en sådan är inte lika hög som att välja selektivt avlade jakthundar. Att den skulle vara jaktavlad var en självklarhet, de var förutom den uttalade kapaciteten som apportör helt enkelt så personliga och tillgivna kloka hundar. Dresserbarheten och koncentrationsförmågan var andra egenskaper jag ville ha.

Jag har aldrig ångrat att det blev labrador – de passar mig perfekt för de syften jag har med hundarna.

Ett tjugotal hundar har passerat genom åren, och under tiden som gått tog jag jägarexamen (1987), startade en mängd olika hundar på prov, höll kurser och blev slutligen domare för retrieverprov 2002. Jag är nu auktoriserad A-domare och B-domare och vill hela tiden fortsätta utvecklas som förare och domare.

I dag är jag gift med Janne sedan några år tillbaka, och vi delar intresset för jakthundar, dess dressyr och uppfödning. Vi åker gärna till England och utvecklas som förare och tränare, och tittar efter nya trevliga potentiella avelsdjur. Vi bor i Småland och driver mängder med spännande projekt, kurser, träningar, sätter ut fågel, planerar nya utsättningar och jakter.

Uppfödningen av labradorer är en utmaning, vi vill föda upp mentalt stabila, friska jakthundar med de bästa förutsättningar att bli en riktigt bra jakt och prov hund. Att de är mentalt sunda sätter vi främst – mentalitet kan man aldrig kompromissa med tycker vi.

Under uppväxtåren hittade jag också en katt som jag tog hand om. Katten blev dessvärre överkörd och strida tårar följde och nytt tjat, denna gången om en egen hund. Till slut gav mamma med sig, och vi köpte taxen King till mig.

När King hämtades åtta veckor gammal 1969 skrek och pep han av förtvivlan på vägen hem, vilket utlöste lika mycket tårar och förtvivlan hos mig som ville att bilen skulle vändas och att King skulle få komma tillbaka till sin mamma. Här gav min mamma Mia inte med sig, King kom hem och blev min allra första hund.

Hundar ledde till jakt, och när min förra fru (och mamma till våra tre barn Hanna, Felix och Lisa) och jag flyttat ihop blev det igen tal om ny hund. Det var 1979 och sedan dess har många hundar passerat. Vi hade taxar och flattar, det är anledningen till vårt dåvarande gemensamma kennelnamn Flaxarnas. Lotta har i dag kvar kennelnamnet, och jag är i stället en del av Meadowlark. Lotta har övertagit en av våra labbar, Meadowlark Hollyhock som tyvärr hade C på höfterna.