Avel och uppfödning
 

 
Uppfödningen i sig är ett intresse vi delar, Janne och jag. Vi diskuterar hundar och stamtavlor och olika kombinationer fram och tillbaka, läser rasdata och avelsdata och försöker ta reda på det där lilla extra. Det blir det inte lättare av – tvärtom. Ju mer man vet desto svårare blir det att välja avelshundar.
 
Det finns så mycket att ta hänsyn till om man ska försöka föda upp både friska och duktiga hundar. Ändå finns aldrig några garantier. Jo några förresten, de sjukdomar man kan gentesta och få svar på om hunden är genetiskt fri, bärare eller sjuk.
 
Ett sådant prov är Optigentest för att avgöra vilka hundar som bär på anlaget för den hemska ögonsjukdomen PRA (Progressiv Retinal Dysplasi). Finns ett verktyg att använda kan vi inte finna några argument att inte testa avelshundar, särskilt när det handlar om en så allvarlig sjukdom som PRA. PRA leder alltid till total blindhet hos hunden och debuterar någon gång mellan tre och fem års ålder som regel. Ett enkelt blodprov ser till att inga fler hundar behöver drabbas.
 
Är det ett stort problem? Vi hör ibland frågor som ”är inte det där väldigt onödigt när bara ett par hundar om året blir sjuka?” Det är mycket större problem på just jaktlabrador än så. Vi tror att vi under de närmaste åren kommer att märka av effekterna av hur det ser ut i England nu. (Och det är inte att jämföra med bakre polär katarakt som i jämförelse är en harmlös sjukdom ur hundens perspektiv, den påverkas inte av sin katarakt så länge den är en bakre polär variant.)
 
Det måste alltid vara bättre att veta så mycket som möjligt.
 

 
HD, AD och osteochondros nedärvs inte på samma sätt som PRA. De sjukdomarna är polygent recessiva. Grovt förenklat kan man vara mer eller mindre anlagsbärare, och det är därför mycket svårare att sanera i avelsarbetet. Principen är ju naturligtvis att para friska hundar, A eller B på höfterna, och UA på armbågar. Och igen, att försöka lära känna de linjer man använder. Många av hundarna i våra linjer är ju engelska, men vet man var man skall leta finns ändå mycket information om syskon och föräldrar och hela tjocka släkten.
 
Andra sjukdomar som epilepsi, allergier, hudproblem, leversjukdomar, muskelsjukdomar och hjärtfel förekommer. Ärftlighetsfaktorn finns och måste beaktas. Vi kan bara försöka lära oss så mycket som möjligt om de egna linjerna och vilka saker våra hundar är belastade med som måste tas hänsyn till.
 
Vi gör vårt bästa – och lär oss lite mer varje dag. Men det finns så mycket att lära!
 

 

Utseende då?
 
Vi ställer inte ut våra hundar, de exteriörbeskrivs. Det är ett val vi har gjort, eftersom de labradorer som är framgångsrika på utställningar och därmed är utställningsdomarens ideal-labradorer inte på något vis kan påstås likna en arbetande hund, den klassiska labradoren. Rasen är helt uppdelad i show och jakt typ, och det är vi nöjda med. Vi skulle se det som ett personligt misslyckande om våra uppfödningar började bli stora, klumpiga, utan spänst och otympliga. Då kan de nämligen inte arbeta på det vis vi vill.
 
Utseendet är alltså väldigt viktigt för oss!
 
Vi vill ha vackra labradorer, med vänlig blick och en sund, stark konstruktion.
 
Det är således inte alls sant att jaktinriktade uppfödare struntar blankt i exteriören. Exteriören är helt avgörande för våra hundar – inte en utseendefråga.
 

 
En labrador skall vara en trygg, stabil varelse med vänlig attityd mot sin omgivning. Självklart tycker vi, temperamentet går aldrig någonsin att kompromissa med. Rädslor, skygghet, aggressivitet är ingenting vi vill ha på labradoren. Ett avelsdjur skall alltid ha ett genomsunt temperament – det är den första faktorn som kan utesluta en hund ur avel tycker vi.
 
Och så ska dom ju vara duktiga också…….
 
Funktionen är ju hela labradoren. Den skall ha högklassiga egenskaper som god markeringsförmåga, en excellent näsa, hög jaktlust, hög dresserbarhet, ett stilla grepp, kyla mellan öronen så att de orkar dagen lång utan att bränna onödig energi. De skall vara tysta, snabba ( absolut – fart är en viktig egenskap ) stilfulla men framför allt, med alla egenskaperna ihopsatta; riktigt effektiva apportörer!
 
Vem sa att det var enkelt att föda upp hundar….
 
Vi gör vårt bästa – och hoppas att det blir bra.
 

Hur mycket man än läser, lär, funderar och planerar så är det ju ändå det som alltid tillkommer – själva livet!